Jobb, jobb och åter jobb

Ännu en jobbdag har gått till ända. Engla och Liam krånglade hela natten så där förlorade jag några timmars sömn vilket märktes ganska snabbt. Höll ju knappt på att komma upp i morse. Engla fick vara hemma och Liam hade lite sovmorgon. Vi delade på dagen så Johannes tog kvällspasset på jobbet vilket betyder att han är och jobbar nu. Men som jag brukar säga: "vi tär ju inte på varandra precis eftersom vi knappt träffas" 
Imorgon är första dagen som mamma och pappa är tillbaka efter en veckas semester i Italien så nu är vi full styrka på kontoret igen. Vi har det ganska lugnt på jobbet vilket gör att vi har hunnit massa andra saker istället. Igår och idag fick lagret sig en omgång, vi har sorterat och slängt och omorganiserat så nu är det ordning igen. Skööönt. Till helgen är det dags för ungdomarnas upptakt, ska bli kul och intressant att se vad som händer men det kommer bli super!!!!
Nej nu blir det ett varmt bad tror jag så:
Köss och gonatt då!!!!!!

Hej och hå, jobba på!!!

Oj oj oj!!! Idag har det varit hur mycket som helst på jobbet. Telefonen har ringt nästan hela tiden så nu är jag så trött så det susar i huvudet på mig. Imorgon börjar äntligen morgonträningen. Det är något jag längtat efter sen mammaledigheten började. Jag älskr tt åka till gymmet på morgonen och köra ett pass för då är jag mycket klarare i huvudet när jag kommer till jobbet. Men den här kvällen blir ju inte sådär super effektiv. Tv soffan hägrar väldigt mycket så det får nog bli där jag spenderar lite tid tills det är dags att byta liggplats. Puss på er!!!

PANIiiIIiIiIIIK!!!

Åhhhh försov mig i morse! Finns ju inget värre!!! Vaknar när klockan ringer 6:00, somnar om och börjar drömma om att jag är på tv-inspelning. Allt var jätteverkligt tills programledaren börjar sjunga en låt som inte alls passade in i sammanhanget. Jag vaknar till, tittar på klockan och inser att den har hunnit bli 6:43!!!! SKIT! Rusar upp, väcker Johannes och skriker att nu får han hjälpa till. Han rusar ner och väcker Hugo som yrvaket drar på sig kläderna och stapplar uppför trappen, jag försöker få liv i Engla som bara säger att hon är jättetrött och vänder sig om. När hon till slut vaknar sitter hon och gråter, hon fattar ju inte alls varför allt ska gå så fort och varför hon inte får titta på tv och äta en banan som hon gjort de andra mornarna den här veckan. Med hjälp av Johannes får hon till slut på sig kläderna och när klockan är 6:59 sitter vi alla tre i bilen. Barnen är påklädda med packade väskor och jag är påklädd, sminkad och min matlåda är med. Nöjd och imponerad kör jag iväg mot skolan, lämnar Hugo på fritids och Engla på dagis innan jag kör mot kontoret.
Nu sitter jag här, har hunnit jobba en timma och ingen skada är skedd. På ett sätt var det tur att det hände idag när Johannes fortfarande är hemma. Nästa vecka jobbar börjar han jobba som vanligt och jag ska ha med mig Liam också. Nej nu håller jag alla tummar för att detta var årets försovning så att det inte blir nån mer gång. Håller tummarna!!!

Helt nytt för mig!!!

Så hejsan hoppsan har man kommit in i bloggvärlden. Har nog ingen aning om vad jag ger mig in i men man kan ju alltid försöka. Funkar det inte så lägger man väl ner.

Så varför har jag då döpt min blogg till "en jonglörs bekännelser"?

Jo det var ganska lätt, jag är väl inte den enda som känner att jag har fullt upp att hålla alla bollar igång i luften som jag kastat dit. Ibland vet jag inte hur det ska funka men än så länge har inte alltför många bollar ramlat.

Så vem är jag då (för er som inte känner mig)

Jag är en 29 årig tjej som har varit gift med min absolut bäste vän i 10 år. Min man är absolut den bäste och snyggaste mannen jag vet (okej erkänner att jag är lite partisk där).

Vi har tre barn. Hugo 7, Engla 3 och Liam 1. Mina älsklingar som jag säkert kommer skriva om här. Kanske inte alltid positivt men ni som har barn vet vad jag menar.

Hugo och Engla

Jag & Liam

Jag jobbar som auktoriserad boutredare på min pappas begravningsbyrå och jag älskar mitt jobb.

Den här bloggen kommer bli mitt "bollplank" där jag kan skriva av mig när jag vill. Men lugn,jag ska inte lämna ut någon, lovar!

Sådär nu får det räcka för den här gången. Hoppas att nån läser.

Kram på er!!!

Man har det ganska bra!

Jag är så FRUKTANSVÄRT bra på att klaga på allt känner jag!!! Men varför? Varför lägger jag tid och energi på det jag inte tycker om med mig, på allt som alla säger om mig? Nej nu får jag skärpa mig!!! Därför kommer nu lite saker jag är glad och lycklig över:

• Jag har världens bästa man och barn som älskar mig hur jag än är, hur jag än ser ut och vad jag än gör

• Jag har underbara föräldrar och systrar som alltid ställer upp när det är nåt

• Jag har hus, bil, pengar, mat och allt annat man behöver
• Jag har UNDERBARA vänner som alltid finns där om jag behöver
• Jag har ett jobb att gå till varje dag som jag kan gå till och där jag känner att jag gör nytta och underlättar för människor
• Jag får gå till kyrkan varje fredag och jobba med den mest UNDERBARA ungdomsgrupp jag någonsin har sett, det är ett PRIVILEGIUM att få vara ledare för dom

• Jag älskar att sjunga och får göra det när jag vill

• Jag bor i ett land där man får tänka och tro på vad man önskar

Ja där var en liten lista på nåt som jag skulle kunna göra mycket längre. Men när jag hör vad folk säger om mig ganska ofta så försvinner hela denna listan från mina tankar och fylls med negativa tankar om mig själv. Jag tror att jag är typen som man antingen gillar eller avskyr. Jag hörs över allt annat, jag är inte rädd att ta plats, jag tycker om att leda andra människor och jag säger vad jag tycker. Detta gör att jag får mycket kritik och det kan vara riktigt jobbigt att höra men vad ska jag göra? Har du bestämt att du inte gillar mig så har du bestämt dig och då får det vara så antar jag!!! Jag bara hoppas att ni som kritiserar mig tar er tid att lära känna den "riktiga" Alexandra så ska ni se att jag är inte så knäpp, skrämmande och farlig som man kan tro från första början.

Over and out!