Första gången med nytt gymprogram

Sådär då har man precis gjort klart ett pass på gymmet.

Först måste man tagga ordentligt innan (bjuder på denna 🙈)

När man sen då taggat klart så sätter man igång. Mitt program som jag fick ihopsatt av en PT (personlig tränare) är varvat mellan styrka och kondition och de flesta övningarna görs i maskiner då träningen jag kommer göra ihop med några andra kommer ej vara i några maskiner. Det är upplagt i tre "block" och nu gjorde jag alla tre.

Först är det två olika benövningar. Man varvar mellan dessa två övningarna tills man gjort varje maskin 3x10

Sen körde jag 5 min intervall på crosstrainern. 30 sekunder lättare motstånd och sedan 30 sekunder dubbelt så tungt och jobba hårdare.

Efter det var det dags för mina armar. Likadant där med övningarna i två olika maskiner.
Jag satte mig sen på träningscykeln och körde 5 min intervall upplagt på samma sätt som på crosstrainern.

När svetten lackar som mest tar man fram en matta och så kör man plankan på knäna (än så länge) målet är såklart att komma upp på tårna. När man står i planka ska man dra upp ett ben i taget mot armbågarna. När man gjort det 10 gånger lägger man sig på mage. Sätter händerna vid öronen och gör rygglyft. Alltså titta ner i golvet och lyft bröstkorgen från mattan och sen ner igen. Det ska man också göra 10 gånger. Och så varvar man dessa två övningar tills man gjort dem 3x10.

Till sist så ställer man sig på löpbandet. Sätter lutningen på minst 10% och så en fart som man känner att man klarar av utan att hålla i sig. Sen går man 30 sekunder och vilar man 30 sekunder innan man hoppar på och går igen i 30 sekunder. Så gör man tills det gått 5 minuter.

Om man vill så kör man hela programmet en gång till men idag räckte det kände jag.

Jag var taggad iallafall och med bra hård pumpande musik i lurarna blir allt mycket lättare.

Heja mig!
Jag är stark!
Jag kan!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Är verkligen allt som det ser ut

Jag har alltid fått höra så mycket om mig själv som inte stämmer. Om hur jag är och vad jag säger, tycker och tänker.
För att inte bli sårad sätter jag upp en ganska hård yta. Ser till att masken och skölden är uppe för att pilarna inte ska träffa.

Den masken och skölden kan folk tycka olika om men många gånger får jag höra att jag är tuff och divig. Det stämmer inte alls. Jag är en otroligt osäker person som egentligen inte gillar att synas. Jag gillar inte hur jag ser ut och jag gillar inte att höra min egen röst vare sig jag pratar eller sjunger.

Ja jag vet att jag pratar mycket och det är nåt jag ALLTID fått höra men det är nåt som jag avskyr med mig själv.

Japp jag sjunger mycket och hörs och syns jämt. Men om jag syns och hörs jämt kanske en del låter mig vara. Då kanske jag slipper lite gliringar. Om jag verkar självsäker kanske folk inte vågar pika mig.

Varför ska så många ha så mycket fördomar och färdiga bilder?

Det finns en artist som heter Ingemar Olsson och han har skrivit den perfekta låten:


I mina mockasiner
Ingemar Olsson

Kom och gå en mil i mina mockasiner
Innan du bedömer vem jag är
Våga lämna dina vanliga rutiner
Se med mina ögon det du ser

Kom och gå en mil i mina mockasiner
Vandra mina vägar för en dag
Medan regnet öser eller solen skiner
Sedan kan du säga "sån är jag"

När du mötte mej för allra första gången
Hade du en färdig bild av vem jag var
Efter halva första versen utav sången
Kunde du berätta hur refrängen var

Dina vänner hade sagt dej vad dom trodde
Och det svalde du med både hull och hår
Fastän ingen av dom visste var jag bodde
Och mycket mindre hur jag innerst inne mår

Kom och gå en mil i mina mockasiner ...

När du känner mina steg i dina fötter
Alla groparna och hindren i mitt liv
När du anar lite mer av mina rötter
Kan du aldrig mer va' kall och objektiv

Du ska veta, att ifall du bara lyssnar
Är det ekot av din egen röst du hör
Inte förrän allra sista tonen tystnar
Kan du veta vem jag är och hur jag mår

Kom och gå en mil i mina mockasiner
Innan du bedömer vem jag är
Våga lämna dina vanliga rutiner
Se med mina ögon det du ser

Kom och gå en mil i mina mockasiner
Vandra mina vägar för en dag
Medan regnet öser eller solen skiner
Sedan kan du säga "sån är jag"




- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu startar resan

Jag har bestämt för att göra nåt åt mina "lovehandles" som blivit alldeles för stora.

Att göra nåt själv fanns inte på kartan då energin fort tar slut.

Kände att nu var tiden inne. Jag går hemma sjukskriven fortfarande och måste lära mig själv att jag är värd att känna mig vacker, att jag är värd att lägga tid på. Därför startar jag nu med ett program som heter "Weight trainer". Det är tre månader med tuff diet, hård träning och mental träning. Det officiella programmet inleds i september men redan nu börjar det för mig. Ska gå på pulver/soppor/bars ett tag och träna så ofta jag kan så nu tar jag tag i detta.




Så om du vill träffa mig så är jag lätt att bjuda på mat. Vatten, mineralvatten och kaffe utan mjölk är det jag får dricka förutom mina tre måltider med pulver och bars.





Weight trainer- make a change




- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Skövde,Sverige

En läkare som lyssnar

Hade ett läkarbesök i morse på min vårdcentral. Jag har haft turen att få en läkare som lyssnar. Han tror på mig och jobbar för att jag ska må bättre. Problemet med mig är min teater jag spelat. Det har gjort att jag även lurat honom att tro att jag mår bättre än vad jag gör. 

När jag satt där idag orkade jag inte spela. Såg en person i väntrummet som förknippas med jobbet och vips så var ångesten där. Då kan man inte spela teater. Då är man bara sig själv. Han ökade dosen ångestdämpande medicin, såg till att jag fick kontaktuppgifter om jag skulle bli akut dålig och ökade sjukskrivningen till 100% juni ut till att börja med. 

Det är svårt att vara psykiskt sjuk. Man vet inte hur man mår egentligen. Nu börjar folk säga till mig att det är skönt att jag mår bättre och jag nickar och håller med men det stämmer ju inte. Jag mår ju inte bättre. Jag känner mig ledsen och uppgiven över att inte må bättre. Jag önskar att jag kunde göra alla nöjda runt mig genom att må bra men tyvärr alla ni, det kan jag inte just nu. Huvudet är inte över vattenytan längre. Ångesten har mig stenhårt i sitt grepp nu. Det är nu jag behöver er som mest. Dra mig med på grejer. Tvinga med mig. Låt mig inte sitta här hemma och tycka synd om mig själv. 

Vår!!!

Åh vad skönt det är när man känner att våren är här. Höra fåglarna, se när de samlar ihop kvistar till sin bon. Att kunna sitta i solen och bara andas. 

Sånt uppskattade jag inte förr. Jobbade med huvudet nere i papprena och tog mig aldrig tid att se vad som hände runt mig. Men nu när jag går hemma ser jag naturen helt annorlunda. Att bara gå ut en dag och sätta mig var nåt jag aldrig gjorde förut. Men nu gör jag det. Härligt att värmen är tillbaka!!!

Russin?

Undra hur mycket man kan bada egentligen? Jag älskar att bada! Att njuta av ett varmt bad på kvällen är medicinen mot allt för mig.

Stressad?

Lugna dig i ett varmt bad. 

Frusen?

Värm dig i ett varmt bad. 

Uppvarvad?

Slappna av i ett varmt bad. 

Behov av egentid?

Lås in dig och lägg dig i ett varmt bad. 

Ont i musklerna?

Låt dem slappna av i ett varmt bad. 

Förkyld?

Kurera dig i ett varmt bad. 

Ont i magen?

Låt den lugna sig i ett varmt bad. 

Du ser det funkar till allt. Det var VÄLDIG tur att jag fick in ett badkar igen efter renoveringen. Vad hade jag gjort annars?

Med hälsning från mig (i badet såklart 😏)

Mitt liv.

Jag håller på att förändra mitt liv. Mycket händer runt mig och det tar tid att försöka hitta mig själv igen men jag är på god väg. Det jag tagit tag i nu är min kropp. Har börjat en kost med mycket proteiner och lite kolhydrater och fett. Jag äter 6 mål mat om dagen och ibland är det bara nåt litet som en smoothie eller en proteinbar. 

Jag går ut varje dag innan jag äter frukost och försöker träna minst 3 styrkepass i veckan. Jag är inte ute i första hand att gå mer i vikt utan mer att hitta en livsstil som jag kan leva med för evigt sen. 

Det är inte alltid så lätt men jag ska klara det. Jag vill bli gamla Alexandra igen. Jag vill sluta spela teater för alla och för mig själv. Jag mår inte bra och jag måste lära mig att acceptera det. Jag skulle inte önska min värsta fiende att må som jag gör men min högsta önskan är att folk runt mig ska förstå att jag kämpar varje dag för att ta mig igenom dagen. Det är en ständig kamp just nu men jag har inte tänkt förlora den. 

Sanna vänner

"Sanna vänner har man kvar när de andra har gått. Sanna vänner kan du alltid lita på. När du kom behövde jag en vän. Sanna vänner kommer alltid igen"

Ja så sjunger faktiskt Carola. Den låten lyssnade jag för en hel del år sedan men det sista har jag börjat nynna den. Jag har nog aldrig tänkt på hur viktigt det är med riktiga vänner. Såna vänner som man är sig själv med, vänner som man inte kan låtsas inför. 

När jag blev sjuk och påbörjade resan mot att hitta mig själv började jag rensa i min vänkrets. De vänner jag har närmast mig nu är de som jag valt att ha i mitt liv. En del har jag känt länge och en del lite kortare men de är otroligt viktiga för mig. 

Nu när man blir äldre och har familj så hinner och kan man inte umgås med dem så som man vill men de finns ändå där. Ibland blir det gnissel i en vänskapsrelation men är det riktig vänskap så ska man väl kunna fixa det också. 

Mina vänner är otroligt viktiga för mig och jag vill vara en sann vän för dem. 

Den där berömda väggen

Jag trodde jag hade koll på läget.

Jag trodde jag visste precis vad jag gjorde.

Jag trodde jag hade framgångsreceptet.

Jag trodde jag hade det perfekta livet för mig.

Jag trodde jag var stark.

Jag trodde jag hade framtiden utstakad.

Vad fel jag hade.

Här nedanför skriver jag om det som gjorde att mitt liv vände

Allt som jag trodde sprack och väggen var mycket närmare än vad jag trodde.

En händelse gjorde att jag kom ner på jorden med en rejäl smäll.

Ena stunden lever jag livet för att i nästa stund sitta hos en läkare och bara gråta över allt som hänt. Hade turen att få en förstående läkare, en läkare som valde att lyssna. Han började med att sjukskriva mig och min reaktion på det var: "va? Så du TROR på vad jag säger menar du? Alltså man är sjuk när man mår så här menar du?" Första sjukskrivningsdagen var den 27 augusti och nu 7 månader efteråt så är jag fortfarande sjukskriven på 75%.

Det är otäckt vad kroppen kan ställa till med, vad hjärnan kan börja spöka med en människa.

Det började så oskyldigt, hade lite svårt att somna och låg ofta med olustkänslor i min säng medan resten av familjen sov som bäst.

Efter några månader sådär började jag vandra runt i huset på nätterna, var tvungen att kolla så att det inte var nån som smög runt huset eller som försökte bryta sig in.

Sen blev det värre och när jag satt hos läkaren hade jag inte sovit mer än 3-4 timmar per natt sedan december 2013. Jag hade även börjat undvika ställen med mycket folk och om jag ändå tvingade dit mig så var jag tvungen att ha koll. Jag var som en uggla, huvudet snurrade nästan runt. Sen gick det vidare till att jag även ogillade att prata i telefon och så är det fortfarande. Jag får panik om telefonen ringer eller om det kommer ett mail. 

I huvudet satte det igång massa negativa tankar, det värsta med det var att det inte bara var tankar som jag tänkt om mig själv utan det var mer sånt som jag hört från andra. Det gick som ett mantra i huvudet och det slutade inte.

Jag höll på att bli knäpp men läkaren hjälpte mig. Fick två olika ångestdämpande mediciner, en för natten och en för dagen och sedan använde jag de 10 psykologsamtal jag hade på min sjukförsäkring via jobbet.

Alltså nu är jag på rätt väg men nja, jag är nog inte så frisk som många tror. Jag skulle ju gärna kunna säga att jag var bättre men för det mesta är det nog bara teater för att jag inte vill vara någon till last.

Ja detta blev ett långt inlägg men jag kände att jag ville skriva av mig,

Till slut vill jag säga att min familj är det bästa pillret av alla. Att få umgås med dem är skönt, 

Tjock? Jag? Nähä?!?!

Ibland undrar jag om folk tror att man inte fattar att man är överviktig.

Men vet ni vad mina kära vänner som så gärna vill göra små pikar om det, JAG VET!!!!

Jag ser min övervikt varje gång jag går förbi en spegel eller ett skyltfönster på stan eller nåt annat som reflekterar min bild, Och jag gillar det inte, inte nåt alls. Men det finns en anledning till att jag ser ut så här. 

Ja självklart så är ju en av anledningar såklart att jag älskar att äta

Men sen är det faktiskt en anledning till, en som jag inte tänkt på innan psykologen påpekade det. Jag har inget självförtroende och absolut ingen självrespekt. Jag respekterar inte mig själv så pass att jag tycker att jag är värd att känna mig vacker. Låter helknäppt men så är det.

Jag håller på med en förändring, Inifrån och ut ska jag bli bättre. Det är en långsam process och mycket hinder finns det på vägen men från och med nu så gäller en ny plan för mig själv. 

Jag vill att mina tre barn ska växa upp med bra självförtroende, självkänsla och självrespekt och ni vet ju vad man säger: "barn gör inte som man säger utan som man gör" så nu gäller det att bli det föredöme för mina tre barn som jag var tänkt att vara.

Så nu gäller det att ge järnet!!!

När jag blir stor så ska jag

- jobba som kassörska

- jobba som sjuksköterska

- jobba på McDonalds

- jobba som ambulanssköterska

- jobba som begravningsentreprenör

- jobba som familjejurist

- jobba som tandsköterska

Mycket av detta har jag gjort och det sista har jag sökt utbildning för nu till hösten.

Undrar om jag nånsin kommer bli stor

EDS jag HATAR EDS

Tre bokstäver.

Bara tre små ynka bokstäver.

Oktober 2012 på Barnmedicinmottagningen i Skövde sa läkaren Eric Ronge:

EDS - Ehlers Danlos Syndrom och mitt hjärta sjönk. Det är inte sant!!! Har min dotter fått denna skit!!! Jag ville bara skrika, jag ville säga till Eric att han hade fel, men det visste jag att han inte hade, han kan detta med överrörlighet (hypermobilitet) och EDS

Erics blogg

Länk med info:
Vad är EDS för nåt?

Denna sjukdom har min dotter och mina två systerdöttrar.

Det är en ständig kamp, det finns inga botemedel, bara hjälp mot symtomen.

Värken är hemsk, men den syns ju inte.

Min dotter har underbara lärare, läkare, sjukgymnast, och arbetsterapeuter som tillsammans gör hennes liv så mycket lättare.

Men oj vad svårt det är, EDS:arna har zebra som sitt djur och det finns ju en anledning:

Ena dagen springer min dotter som vilket barn som helst för att nästa dag sitta i rullstol. 

Om hon går för långt blir hon antingen så trött så att hon somnar eller så får hon värk.

Det är hemsk men det måste funka, man har ju liksom inget val.

Alla leder gör ont, alla leder är överrörliga men då gör man det lite roligt istället.

Till exempel så ser man till att ha roliga skor, om man ska ha stadiga skor så kan man väl lika gärna få ett par svart Dr Martens kängor med leopardsnöre, det köpte vi i veckan nu.

Min dotter är min hjälte. Trots överrörliga leder, värk i framför allt skulderblad, knän, fötter, käkar och händer, enorm trötthet och sömnsvårigheter så försöker hon hålla humöret uppe. Hon älskar att hjälpa andra och att få känna sig behövd. Hon gillar att måla och pyssla och leka med sina kompisar. Men sen kommer stunderna när hon kryper upp i sin loftsäng med en iPad eller en bok och vill vara själv, kroppen orkar inte mer. Då vill jag bara kunna byta, varför kunder inte jag få sjukdomen så att Engla slapp? 

Säkerligen så kommer denna sjukdom komma upp här i bloggen men jag vill länka till en sida som några underbart tappra tjejer startat, de lever med sjukdomen och de vill göra den mer uppmärksam.

Heja er!!!

Zebras-are-everywhere-Fight-for-EDS

De har även en webshop

Köp produkter och stöd forskningen om EDS

Oj hade jag en blogg?!

Haha känslan när man slöbläddrar lite på Facebook och upptäcker att jag har en blogg här. Ja oj då har det hänt lite för mycket med minnet kan jag känna. Men nu är jag här så nu kommer jag försöka använda denna också :)