"det är bara att le"

Är någor jobbigt? "det är bara att le"

onsdag 31 augusti 2011

Helt nytt för mig!!!

Så hejsan hoppsan har man kommit in i bloggvärlden. Har nog ingen aning om vad jag ger mig in i men man kan ju alltid försöka. Funkar det inte så lägger man väl ner.

Så varför har jag då döpt min blogg till "en jonglörs bekännelser"?

Jo det var ganska lätt, jag är väl inte den enda som känner att jag har fullt upp att hålla alla bollar igång i luften som jag kastat dit. Ibland vet jag inte hur det ska funka men än så länge har inte alltför många bollar ramlat.

Så vem är jag då (för er som inte känner mig)

Jag är en 29 årig tjej som har varit gift med min absolut bäste vän i 10 år. Min man är absolut den bäste och snyggaste mannen jag vet (okej erkänner att jag är lite partisk där).


Vi har tre barn. Hugo 7, Engla 3 och Liam 1. Mina älsklingar som jag säkert kommer skriva om här. Kanske inte alltid positivt men ni som har barn vet vad jag menar.

Hugo och Engla

Jag & Liam

Jag jobbar som auktoriserad boutredare på min pappas begravningsbyrå och jag älskar mitt jobb.

Den här bloggen kommer bli mitt "bollplank" där jag kan skriva av mig när jag vill. Men lugn,jag ska inte lämna ut någon, lovar!

Sådär nu får det räcka för den här gången. Hoppas att nån läser.

Kram på er!!!

1 kommentar:

  1. Klart att någon läser! Särskilt när en så god berättare som du ska börja skriva. (Känn ingen prestationsångest, för all del...) Lycka till med bloggandet, hoppas att du får glädje av det!

    SvaraRadera