Jag trodde jag visste precis vad jag gjorde.
Jag trodde jag hade framgångsreceptet.
Jag trodde jag hade det perfekta livet för mig.
Jag trodde jag var stark.
Jag trodde jag hade framtiden utstakad.
Vad fel jag hade.
Här nedanför skriver jag om det som gjorde att mitt liv vände
Allt som jag trodde sprack och väggen var mycket närmare än vad jag trodde.
En händelse gjorde att jag kom ner på jorden med en rejäl smäll.
Ena stunden lever jag livet för att i nästa stund sitta hos en läkare och bara gråta över allt som hänt. Hade turen att få en förstående läkare, en läkare som valde att lyssna. Han började med att sjukskriva mig och min reaktion på det var: "va? Så du TROR på vad jag säger menar du? Alltså man är sjuk när man mår så här menar du?" Första sjukskrivningsdagen var den 27 augusti och nu 7 månader efteråt så är jag fortfarande sjukskriven på 75%.
Det är otäckt vad kroppen kan ställa till med, vad hjärnan kan börja spöka med en människa.
Det började så oskyldigt, hade lite svårt att somna och låg ofta med olustkänslor i min säng medan resten av familjen sov som bäst.
Efter några månader sådär började jag vandra runt i huset på nätterna, var tvungen att kolla så att det inte var nån som smög runt huset eller som försökte bryta sig in.
Sen blev det värre och när jag satt hos läkaren hade jag inte sovit mer än 3-4 timmar per natt sedan december 2013. Jag hade även börjat undvika ställen med mycket folk och om jag ändå tvingade dit mig så var jag tvungen att ha koll. Jag var som en uggla, huvudet snurrade nästan runt. Sen gick det vidare till att jag även ogillade att prata i telefon och så är det fortfarande. Jag får panik om telefonen ringer eller om det kommer ett mail.
I huvudet satte det igång massa negativa tankar, det värsta med det var att det inte bara var tankar som jag tänkt om mig själv utan det var mer sånt som jag hört från andra. Det gick som ett mantra i huvudet och det slutade inte.
Jag höll på att bli knäpp men läkaren hjälpte mig. Fick två olika ångestdämpande mediciner, en för natten och en för dagen och sedan använde jag de 10 psykologsamtal jag hade på min sjukförsäkring via jobbet.
Alltså nu är jag på rätt väg men nja, jag är nog inte så frisk som många tror. Jag skulle ju gärna kunna säga att jag var bättre men för det mesta är det nog bara teater för att jag inte vill vara någon till last.
Ja detta blev ett långt inlägg men jag kände att jag ville skriva av mig,
Till slut vill jag säga att min familj är det bästa pillret av alla. Att få umgås med dem är skönt,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar